Eurovision Song Contest 2009: Vem vinner i Moskva?

Översatt från Mike Haltermans artikel på engelskspråkiga Wikinews

11 maj 2009

Moskva, Ryssland – En gång om året smäller det. Runt om i hela Europa sitter folk klistrade framför finalens 25 uppträdanden. Oavsett om du älskar eller hatar det, så är det omöjligt att undgå. Hundratals miljoner sitter och tittar. Oavsett om tittarna förväntar sig att få se det bästa framträdandet i deras liv, eller bara att få skratta åt någon artist som klantar sig på scen, tillhör de tre minuterna var och en av artisterna.

Detta är känslan som de som ska tävla i Moskva kommer att känna på lördag, och det är samma känsla som de åtta artister som intervjuats av Wikinews fått uppleva. Den gångna veckan har åtta artister från åtta olika länder tagit sig tid för att diskutera sina bästa minnen från tävlingen, personliga anekdoter, de råd som de vill ge till årets tävlande, vem de tror kommer att vinna, och, viktigast av allt för dem själva, vad de håller på med nu för tiden och vad de har att erbjuda sin publik.

Detta är den sjätte och sista omgången med intervjuer som Wikinews kommer att publicera. Mike Halterman är den som hållit i alla intervjuerna, och han kommer att hålla ytterligare intervjuer under själva tävlingen. Finalen sänds den 16:e maj kl 21.00 (se SVTs webbplats för eventuella ändringar). YLE Svenska börjar sändningarna 22.00 finländsk tid.

Jessica Garlick

Jessica Garlick, ursprungligen från Kidwelly i Wales, blev känd 2001 då hon deltog i sångtävlingen Pop Idol, där hon hamnade på nionde plats. Fyra månader senare vann hon A Song for Europe, den brittiska uttagningen för Eurovision Song Contest, och representerade Storbritannien i Eurovision 2002-finalen i Tallinn två månader senare, med sången "Come Back". Hon kom på tredje plats, vilket visade sig vara årtiondets bästa placering för Storbritannien. Efter att ha gift sig och fött ett barn kommer den nu 27-åriga Jessica Garlick tillbaka till musiken, med annorlunda prioriteringar.

Mike Halterman: Vad har du för projekt på gång? Vad kan dina fans förvänta sig från dig det här året?

Jessica Garlick: För tillfället håller jag på och lanserar min nya singel "Hard Not to Fall", som släpps den här månaden... från och med den 9:e maj kan man ladda ner den från iTunes, och den 25:e maj släpps den officiellt. Jag är också med och skriver mitt nya album, som släpps senare i år. Det känns verkligen bra att vara tillbaka i musikindustrin.

Mike Halterman: Vilka är dina bästa minnen från Eurovision? Vilka råd skulle du vilja ge till dem som tävlar i Eurovision för första gången i år?

Jessica Garlick: Ett av mina bästa minnen från Eurovision är att få komma till Estland. Jag skulle nog aldrig ha kommit dit om det inte vore för tävlingen, och det är verkligen ett vackert land. Under den veckan jag var där fick jag flyga ut över Östersjön med helikopter, och jag fick även tillbringa en eftermiddag ombord på HMS Chatham. Jag fick prova på att styra fregatten. Sedan fick jag uppträda för militärerna ombord, som verkligen visade sin uppskattning.

Jag har många fler, och jag träffade så många fantastiska människor under hela promotionsturnén och tiden före själva Eurovisionsveckan. Det enda jag ångrar är att jag inte tog så många foton som jag skulle ha velat. Så mitt råd till andra som ska vara med i Eurovision är helt klart att ta massor av foton, och att verkligen njuta av sitt uppträdande och allt som det för med sig att representera sitt land.

Mike Halterman: Det här årets musikvideor finns upplagda på Youtube.com/Eurovision. Vilka är dina favoritlåtar, och vilket land tror du har störst chans att vinna?

Jessica Garlick: Jag har haft turen att få uppträda samtidigt som några av det här årets bidrag, och jag blev verkligen imponerad! Jag älskar Islands bidrag det här året... "Is It True?" är en väldigt vacker ballad, och Johanna gör den riktigt bra! Sångmässigt är det här definitivt min favoritsång.

Jag tror däremot att Ukraina kan vinna det här året. Svetlana's uppträdande är galet!! Hon är helt vild! Hennes live-framträdande är helt utom kontroll. Hon tävlar definitivt för att vinna, och satsar allt för att verkligen göra det också. Hon är helt klart någon att se upp för! Det kommer definitivt att hända något fantastiskt på scenen under hennes uppträdande. Ni kommer att bli ett uppträdande ni sent glömmer, och ni kommer att sitta som trollbundna!

Mike Halterman: Massor av fans från när du var med i Pop Idol och Eurovision 2002 undrar varför du lämnade musiken och försvann. Vad hände? Tycker du att det är svårt att komma tillbaka till musikindustrin efter att ha varit borta i sex år?

Jessica Garlick:: Efter Pop Idol och Eurovision började jag skriva sånger... någonting jag aldrig hade gjort förut, och som jag trodde att jag inte skulle vara det minsta bra på. Men jag har haft turen att ha fått resa runt i världen sedan dess och skriva tillsammans med några av världens bästa låtskrivare. Jag bestämde mig 2004 för att ta en pau från industrin, när jag gifte mig med min tonårskärlek Owen.

Om jag ska vara ärlig så tappade jag min passion till musiken för en tid. Vi ville resa tillsammans ett tag, och vi flyttade faktiskt till Australien för en kort tid, men jag blev snart väldigt rastlös. 2007 fick jag min lilla flicka Olivia and sedan dess har jag varit mammaledig, någonting jag verkligen älskar!

Jag bestämde mig för att ta mig tillbaka till studion och börja skriva igen i januari det här året, och det kändes riktigt bra, och när jag spelade in "Hard Not to Fall" visste jag att det var en sång jag ville att alla skulle höra, och då fick jag tillbaks passionen och drivet. Musikindustrin har ändrats en hel del sedan jag senast hade att göra med den... men det funkar faktiskt bättre för mig den här gången.

Jag tycker om att ha mer kontroll, och det är viktigt för mig, särskilt sedan Olivia blev min högsta prioritet... först och främst är jag mor, och jag vill vara en bra sådan. Jag arbetar med människor som jag verkligen gillar och litar på, vilket gör det kul att jobba ihop, och musik ska vara kul. Det är definitivt hårdare den här gången, eftersom jag måste jag hänsyn till mitt "riktiga liv" också, och jag har inte råd att vara så självisk som man ibland måste vara när man är framångsrik i industrin. Det är dock underbart att vara tillbaka, och jag är nästan chockad över det enorma stödet från alla mina gamla fans. De är bäst!

Ani Lorak

Ani Lorak, född Karolina Kuiek (namnet "Ani Lorak" är "Karolina" baklänges), blev känd för sin sångröst i Ryssland och hemlandet Ukraina 1995. Hon gjorde ett av sin karriärs största framträdanden 2008 i Eurovision med låten "Shady Lady", som hamnade på andra plats. Hon firade sin 30:e födelsedag i september och har haft fullt upp sedan dess, inklusive släppet av hennes nya album.

Mike Halterman: Vad har du för projekt på gång? Vad kan dina fans förvänta sig från dig det här året?

Ani Lorak: Jag har nyss släppt mitt nya album "Sontse" (Solen). Albumet skrevs och spelades in i Grekland i "VOX studio" av Dimitris Kontopoulos, som också hjälpte till med sången "Shady Lady" till Eurovision 2008. Albumet kommer inte bara att släppas i Ukraina utan också i Ryssland.

Till höst planerar jag en stor turné, med spelningar i 25 städer, till mitt nya album. Vi planerar också några solokonserter i palatset "Ukraina" i Kiev. Jag blev glatt överraskad när en utmärkelse från den brittiska radiostationen "Eurovision Song Contest Radio" kom till mitt kontor i början av året. Lyssnarna hade röstat fram mig som "bästa kvinnliga sångare 2008" för låten "Shady Lady". Jag gillar inte att fundera på framtiden, men jag ska försöka göra mitt börja för att göra folk nöjda framöver.

Mike Halterman: Vilka är dina bästa minnen från Eurovision? Vilka råd skulle du vilja ge till dem som tävlar i Eurovision för första gången i år?

Ani Lorak: Eftersom jag bara har varit med i tävlingen en gång, 2008, kommer jag ihåg alltihop: under promotionsturnén kom jag till massor av länder som jag aldrig hade varit i. Jag träffade underbara människor: Dimitris Kontopoulos, Roberto Cavalli; jag fick nya vänner och fans. [Roberto Cavalli designade diamantklänningen som Ani Lorak bar under sitt framförande i Eurovision, reds. anm.] Jag fick arbeta väldigt hårt för mina resultat.

I Eurovision fann jag själva hjärtat i tävlingen. Jag fick "Artistic Award", som brukar ges till tävlingens bästa deltagare; Raffaella Carrà bjöd in mig till sitt TV-program i Italien, och turnéerna tog mig geografiskt längre och längre bort. Jag gillade verkligen tävlingens atmosfär. Alla de tävlande var vänliga och glada, och de hjälpte och stödde varandra. De här veckorna av mitt liv var inte lätta, men de var lyckliga.

Jag önskar alla årets deltagare massor av inspiration, ihärdighet, "crazy"" energi, hårt arbete och tro på sig själv och sin styrka. Det är inte uppnåeligt; det viktigaste att satsa på är att vara ärlig mot sin publik.

Mike Halterman: Det här årets musikvideor finns upplagda på Youtube.com/Eurovision. Vilka är dina favoritlåtar, och vilket land tror du har störst chans att vinna?

Ani Lorak: En sak kan jag säga – Eurovision är en väldigt oförutsägbar tävling, och att gissa hur det kommer att gå är väldigt svårt. Jag vet att det kommer att vara många kända och professionella artister i Moskva det här året: Sakis Rouvas och Patricia Kaas. Det viktigaste i tävlingen är att stiga upp på scenen och representera sitt land till 200%. Jag önskar alla deltagare lycka till, men som patriot kommer jag att heja på mitt eget land.

Mike Halterman: Vilka mål har du inte uppnått i din karriär än, som du skulle vilja uppnå i framtiden?

Ani Lorak: Vi har ett talesätt: "Vill du att Gud ska skratta, så berätta för honom om dina planer". Det är viktigt att jag är tillräckligt stark för mina yrkesmässiga prestationer, för min karriär och för det jag skapar. Men allt det här måste passa ihop med mitt privatliv. Jag vill visa vad jag går för inom alla områden. Kanske skapar jag en dag ett eget klädmärke.

Det allra viktigaste för mig är att jag varje dag höjer ribban för min utveckling som sångerska och artist. Jag har allting framför mig, och jag kommer att gå hur långt som helst för att uppfylla mina drömmar – en dag får jag en Oscar!

Marie N

Marija Naumova, som går under artistnamnet Marie N, gjorde sig känd i Europa då hon vann Eurovision Song Contest för Lettland år 2002, med låten "I Wanna". Året därefter var hon värdinna för tävlingen i Riga tillsammans med em annan före detta tävlande, Renārs Kaupers. Nu har hon fyllt 35, och har förflyttat fokus till musikalteatern, och hon satsar hårt på att hela tiden slipa på sin talang.

Mike Halterman: Vad har du för projekt på gång? Vad kan dina fans förvänta sig från dig det här året?

Marie N: För tillfället studerar jag på en skådespelarskola i Paris, så det mesta handlar om teatern just nu, men jag också börjat arbeta med mitt nya album som jag hoppas kunna presentera för min publik i slutet av året, men än tycker jag att det är för tidigt att tala om det. [skratt]

Mike Halterman: Vilka är dina bästa minnen från Eurovision? Vilka råd skulle du vilja ge till dem som tävlar i Eurovision för första gången i år?

Marie N: Jag gillade allting under hela den vecka vi tillbragte där. Vi hade hur kul som helst. Atmosfären var väldigt professionell, deltagarna var så vänliga... men den mest känslomässiga delen var resan hem – bussresan från Tallinn till Riga, med polisen som följde oss och allt folk som väntade med blommor längs vägen...

Mitt enda råd är att njuta av varje ögonblick, och särskilt de tre minuterna under framträdandet – det är verkligen en speciell upplevelse. [skratt]

Mike Halterman: Det här årets musikvideor finns upplagda på Youtube.com/Eurovision. Vilka är dina favoritlåtar, och vilket land tror du har störst chans att vinna?

Marie N: Jag tror att många av låtarna har chans att vinna, men vilken det blir beror på energin som artisterna tar med sig upp på scenen.

Mike Halterman: Vilken uppgift tyckte du var roligast, att vinna Eurovision eller att vara värdinna för det året därpå? Vilket var du mest nervös inför, och varför?

Marie N: Att sjunga var såklart roligare, eftersom man bara ansvarar för sig själv, till skillnad från att vara värdinna då man har ansvar för hela programmet. Jag önskar alla deltagare lycka till, och ha kul! [skratt]

Niels "Noller" Olsen

Niels "Noller" Olsen, med smeknamnet "Noller", (till vänster) bildar tillsammans med storebror Jørgen (till höger) duon The Olsen Brothers. De har varit kända i Danmark sedan tidiga 1970-talet, och genom att vinna Eurovision Song Contest 2000 med bidragen "Fly on the Wings of Love" gav de ny fart åt sin karriär. Niels Olsen är nu 55, och han tar varje chans han får för att visa sin publik att ålder inte är något annat än en siffra, särskilt i Eurovision där de unga deltagarna är i flertal.

Mike Halterman: Vad har du för projekt på gång? Vad kan dina fans förvänta sig från dig det här året?

Niels Olsen: Vi arbetar på ett nytt album, och resten av året ska vi ägna åt en liten turné i Sverige, Norge och Danmark, så det är vad våra fans kan förvänta sig. Albumet släpps 2010.

Mike Halterman: Vilka är dina bästa minnen från Eurovision? Vilka råd skulle du vilja ge till dem som tävlar i Eurovision för första gången i år?

Niels Olsen: Bästa minne... tja, det är svårt att säga... vi har många fantastiska minnen från Stockholm år 2000. Vi kommer aldrig att glömma kärleken från folket i alla europeiska länder precis efter Stockholm, och svenskarnas uppskattning under evenemanget. Apropå det, så sa jag till min bror efter vårt första uppträdande: "Hör du Jørgen, jag tror att vi skulle kunna slå i Sverige!!".

Till en "ny" artist skulle jag vilja säga: kom ihåg att du inte är universums mittpunkt, och sett i ett större sammanhang är det ingen katastrof om du förlorar. Håll dig till sådana du tycker tycker om och tror på, inte till dem som lovar dig allt här i livet. I vårt fall var vi haft samma manager i 35 år, och vi har arbetat med vår vän och producent Stig Kreutzfeldt i 25 år, och så vidare. Vi har skapat flera hits de senaste 35 åren tillsammans med dessa fantastiska vänner.

Mike Halterman: Det här årets musikvideor finns upplagda på Youtube.com/Eurovision. Vilka är dina favoritlåtar, och vilket land tror du har störst chans att vinna?

Niels Olsen: Tja, jag har inte hört alla låtarna, men personligen tycker jag mycket om de danska, engelska och svenska låtarna, men som sagt, jag har inte hört alla än.

Mike Halterman: Den danska versionen av er vinnarlåt implicerar att kvinnor "blir bättre med åldern". Vilka kvinnor i underhållningsindustrin tycker du personifierar det budskapet, och varför?

Niels Olsen: Personligen tycker jag att min fru fortfarande är en vacker kvinna, men jag tycker inte riktigt att "bli bättre med åldern" är rätt ord. Min fru är fortfarande pigg och glad, och båda två älskar vi livet. Jag tycker också att kvinnor som Annie Lennox är vackra, även om hon är över 50. Förlåt, jag vet att man inte ska prata om en kvinnas ålder. Ursäkta, fröken Lennox.

Hanna Pakarinen

Hanna Pakarinen från Villmanstrand i Finland blev känd i sitt hemland då hon vann Idol 2004. 2007 blev hon utvald för att representera Finland i Eurovision, och hamnade på på 17:e plats med sången "Leave Me Alone". Hennes senaste album "sålde guld" i år, och när hon firade sin 28:e födelsedag förra månaden hade hon sammanlagt sålt över 180000 CD-skivor.

Mike Halterman: Vad har du för projekt på gång? Vad kan dina fans förvänta sig från dig det här året?

Hanna Pakarinen: Jag släppte mitt fjärde album "Love in a Million Shades" tidigare i år, och nu gör jag gigs runtomkring i Finland.

Mike Halterman: Vilka är dina bästa minnen från Eurovision? Vilka råd skulle du vilja ge till dem som tävlar i Eurovision för första gången i år?

Hanna Pakarinen: Mitt bästa minne är nog då jag kom upp på scenen i finalen. Det var fantastiskt!

Det är svårt att de något råd, men jag tror att det enda som spelar roll är att man är sig själv och har roligt. [skratt]

Mike Halterman: Det här årets musikvideor finns upplagda på Youtube.com/Eurovision. Vilka är dina favoritlåtar, och vilket land tror du har störst chans att vinna?

Hanna Pakarinen: Finlands bidrag är ju såklart det bästa! [skratt] Det är väldigt svårt att säga vem som kommer att vinna; det är likadant varje år, man vet aldrig!

Mike Halterman: Förutom musiken, vad har du för saker som ligger dig varmt om hjärtat? Hur skulle du vilja använda ditt kändisskap för att hjälpa andra?

Hanna Pakarinen: Min familj och mina vänner, såklart, och min hemstad och sjön som ligger där.

Jag är inte så förtjust i tanken på att spela en särskild roll, men jag försöker att göra mitt bästa genom att visa och förklara för mina fans att det viktigaste som finns är att vara och älska sig själv. Och att alltid tro på sig själv, såklart!

Charlotte Perrelli

Charlotte Perrelli, ursprungligen Charlotte Nilsson, hade varit med i två populära dansband i Sverige innan hon vann Eurovision Song Contest 1999 med låten "Tusen och en natt". Hon blev snabbt en av Sveriges mest kända soloartister, och släppte sex album som alla hamnade på svenska top 40. 2008 deltog hon åter i Eurovision med den favorittippade "Hero", med vilken hon hamnade på 18:e plats av 25 i finalen, tack vare juryns beslut. Perrelli, nu 34, diskuterar sina framgångar och bästa minnen från det gångna decenniet.

Mike Halterman: Vad har du för projekt på gång? Vad kan dina fans förvänta sig från dig det här året?

Charlotte Perrelli: Jag letar efter nya sånger att ha med på mitt kommande album. Jag sitter också i juryn för det svenska TV-programmet Talang. Mina fans kan förvänta sig ett nytt album, förhoppningsvis redan i år.

Mike Halterman: Du har varit med i Eurovision två gånger; du vann hela tävlingen 1999 och deltog även förra året. Vilka är dina bästa minnen från de två tillfällena?

Charlotte Perrelli: Vinsten i Jerusalem 1999 var såklart fantastisk. Mitt roligaste minne är när Dana [International] ramlade på scenen, det var helt otroligt och jag tyckte så synd om henne. Från förra året har jag massor av minnen. Allting var så annorlunda jämfört med 1999. Så mycket större!

Mike Halterman: Det här årets musikvideor finns upplagda på Youtube.com/Eurovision. Vilka är dina favoritlåtar, och vilket land tror du har störst chans att vinna?

Charlotte Perrelli: Jag gillar många låtar det här åtet, men jag tror att Norge kommer att vinna.

Mike Halterman: Vilken är din favorit bland dina egna låtar?

Charlotte Perrelli: Hmm. Jag har många favoriter, men "Black and Blue" från min förra CD är en riktigt bra låt. Den är skriven av Fredrik Kempe. Jag älskar texten.

Sirusho

Sirouhi Haroutunyan, med smeknamnet Sirusho, har sedan hon släppte sitt första album vid 13 års ålder varit en av Armeniens mest populära popsångerskor. 2008 representerade hon Armenien i Eurovision, och hamnade på fjärde plats med låten "Qélé, Qélé". Nu är hon 22 år gammal och håller precis på att avsluta en kandidatexamen, samtidigt som hon arbetar aktivt med i studion och med live-framträdanden.

Mike Halterman: Vad har du för projekt på gång? Vad kan dina fans förvänta sig från dig det här året?

Sirusho: För tillfället har jag ett antal stora projekt på gång, ett av dem är sången "Time to Pray" som jag har gjort med mina kollegor från Eurovision, Boaz Mauda och Helena Tomasevic. Jag arbetar också på mitt fjärde album, som släpps i sommar. Jag har också nyss min nya sång på grekiska, "Erotas", och den ligger redan etta på alla armeniska listor. Mina fans är väldigt hängivna, så det är ett stort nöje att arbeta hårt för dem.

Mike Halterman: Vilka är dina bästa minnen från Eurovision? Vilka råd skulle du vilja ge till dem som tävlar i Eurovision för första gången i år?

Sirusho: Eurovision är en så stor och rolig festival. Jag vill inte kalla det för en tävling, eftersom de tävlande blir vänner med varandra. Jag hoppas att deltagarna har riktigt roligt, och att de inte är rädda. Eurovision kan ge dem så mycket; det tog min karriär till en ny nivå, nu har jag fans i hela Europa och det är fantastiskt.

Mike Halterman: Det här årets musikvideor finns upplagda på Youtube.com/Eurovision. Vilka är dina favoritlåtar, och vilket land tror du har störst chans att vinna?

Sirusho: Jag har träffat några av det här årets deltagare i de länder där jag varit och sjungit som gäst medan de gjorde sina promotionsturnéer. Jag har inte sett alla framträdanden, så jag kan inte riktigt bedöma vem som har störst chans. Dessutom handlar Eurovision om överraskningar – det är det som gör det så intressant.

Mike Halterman: Du har pluggat för en kandidatexamen i internationell politik. Hur tänker du dra nytta av din examen? Om du skulle sluta som artist imorgon, vilken sorts karriär skulle du satsa på, med tanke på din examen?

Sirusho: Internationell politik är verkligen intressant. Jag tycker om att lära mig. Jag lär mig hela tiden mer, men jag vill inte ens fundera på att avsluta min nuvarande karriär. Jag föddes med det, och det är en stor del av min identitet, och även om någonting skulle hända med min röst så skulle jag fortsätta att skriva och producera låtar till mina kollegor... men nog om det; jag har fortfarande så mycket inom mig som jag vill låta min publik ta del av!

Tajči

Tajči, född Tatjana Matejaš, blev känd i Jugoslavien då hon var 19 år och "sålde diamant" med sin signaturhit "Hajde da ludujemo". Hon framförde låten i Eurovision Song Contest 1990, som hölls i hennes hemstad Zagreb, och kom på sjunde plats. Hennes karriär avbröts då kriget i Forna Jugoslavien bröt ut. Hon flyttade till USA, där hon har bott de senaste 17 åren. Nu turnerar hon med sin man i hela USA med kristen modern musik. Vid 38 års ålder är hon lycklig över att "ha allt": egen familj och möjlighet att göra musik på sina egna villkor. Hennes karriär finns sammanfattad på hennes webbplats.

Mike Halterman: Vad har du för projekt på gång? Vad kan dina fans förvänta sig från dig det här året?

Tajči: Förutom mina vanliga turnéer, som jag vanligtvis har fyra om året, jobbar jag med en show som heter "Need a Break", som är lite annorlunda från musiken jag vanligtvis håller på med. Det är lite mer vardagligt. Det handlar om sådant som mammor går igenom, med äktenskap och barn. Det är en rolig show. Någonting jag är bra på, är att berätta historier. Det är vem jag är; det är vad jag är. Det är därför som popmusik inte funkade så bra för mig som artist. Det här nya formatet passar mig jättebra, och jag ser verkligen fram emot att kunna göra det samtidigt som jag utforskar nya stilar inom musiken.

Jag hoppas också få komma till Zagreb det här året, och ta med mig min musik till dem. Jag tycker att det är dags nu. Jag har varit därifrån i 17 år, och de lyssnar fortfarande på min gamla musik. Det händer att jag åker dit och ställer upp i radio- och TV-intervjuer... jag vet inte, det är dags att de får se vad jag sysslar med. Alla kan titta på mina grejer på internet, men jag är bäst på live-framträdanden; det är så fyllt av energi och kraft som inte framgår i inspelningar eller videor. Det är någon helt annat när man är i samma rum. Jag vill visa dem det, och säga: "Här, mina landsmän, mina gamla fans, sådär är jag nu. Såhär har jag förändrats de senaste 17 åren". Som ett slags återseende.

Mike Halterman: Vilka är dina bästa minnen från Eurovision? Vilka råd skulle du vilja ge till dem som tävlar i Eurovision för första gången i år?

Tajči: Att uppträda var verkligen roligt. Jag tyckte om energin, att alla kom dit och sjöng tillsammans, och att prata med andra om deras karriärer. Det var höjdpunkten. Jag brydde mig inte om pressen och den tävlingsmässiga sidan av det hela, men det var så mycket att tänka på; hela landet tittar ju på dig. Jag tror inte att det någonsin bara kan handla om musik; det är politiskt också. Men det följer ju alltid med massa sådant när så många människor samlas på det viset.

När jag var där var jag den sista representanten för Jugoslavien innan det delades, och Sovjetunionens fall pågick samtidigt, så allt var lite mer spänt och speciellt än vanligt, på grund av det... och jag var ju så ung då. Jag tror inte att jag riktigt fattade vad som pågick. Men det var en fantastisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Det var mitt livs natt, i alla fall en av dem.

Det var också väldigt känsloladdat eftersom han som vann sjöng "Unite unite, Europe". Det låg perfekt i tiden. Efter att han hade vunnit, i "green room", tog han en röd ros ut buketten och gav till mig, och han gav mig beröm. För en 19-årig tjej var det väldigt stort.

Mitt råd är att ha kul, och att lägga ner sin själ i det. Gör det inte bara för att vinna, inte för din karriärs skull, utan för att du älskar det du gör och är bra på det. Du kan inspirera andra, och det kan handla om mer än att bara underhålla.

Mike Halterman: Det här årets musikvideor finns upplagda på Youtube.com/Eurovision. Vilka är dina favoritlåtar, och vilket land tror du har störst chans att vinna?

Tajči: Eftersom vi är mitt i vår turné bläddrade jag bara igenom låtarna lite, men kvaliteten på låtarna är verkligen fantastiskt. Jag känner för att packa mina väskor och åka till Europa i sommar, för det här kommer nog att bli en sommar med några riktigt bra klubbhits!

Jag hejar på länder som sjunger på det egna språket, och jag märker hur många länder blandar in etniska element, till och med i dansnumren. Det gillar jag.

Jag tycker om killen från Norge, han ser så ärlig ut och verkar inte försöka göra sig till. Han bara var sig själv. Sången är trevlig och glad. Det skadar inte heller att han ser riktigt bra ut, och han har en stark aura omkring sig. Han verkar vara så full av energi, och sättet han sjöng och rörde sig på scen var verkligen medryckande.

Jag älskar också Maltas bidrag. Jag är ett stort fan av ballader. Hennes röst är så vacker. Och Cyperns bidrag var också något alldeles speciellt. Jag gillar Frankrikes låt med; jag tycker över huvud taget mycket om det franska språket. Bosniens låt är också bra; de har liksom ett visst uttryck som de alltid får med i sina låtar, som funkar för dem. Jag blev väl inte direkt hänförd av Kroatiens bidrag, men jag är ändå stolt över dem för att de fortfarande sjunger på kroatiska, trots att många tycker att det inte låter lika fint som engelska. Anna de andra bidragen var typ "det låter fint, men jag har hört det förut".

Allting känns som Hollywood nu för tiden; jag antar att det beror på tiden vi lever i. Alla tjejer är så söta och deras hår och smink är perfekt, och nu känner jag mig som en gammal tant, men jag saknar särdragen från världens olika delar. Allt är så påverkat av Hollywood och den västerländska musikindustrin. Det är oundvikligt att öst och väst flyter in i varandra, så jag tycker om när man tar med något slags lokalt element. Det blir naturligt när ett land hittar sin identitet och plats i världen.

Jag volontärarbetar på en lokal skola, där jag lär skolbarnen etniska danser. Jag bor i Mellanvästern nu, men innan bodde jag i Los Angeles och i New York, och där är de lite mer medvetna om olika etniska grupper. Jag lär dem de här danserna för att de ska få en känsla för vad som försvinner till förmån för modern kultur och musik. Några av eleverna är adopterade från andra länder, och jag tänker, wow, kommer de någonsin att kunna sjunga en sång på bulgariska, italienska, eller vad det nu är?

Mina barn är hälften kroater och hälften amerikaner. Jag ser på andra hur de förlorar sina etniska rötter, med kultur och traditioner och allt sådant, så jag försöker lära mina barn språket och danserna, eftersom det var så jag själv växte upp.

Mike Halterman: Jag tittade på ett klipp från din dokumentär på Youtube, och jag la märke till hur en av kommentarerna bad dig att "inte glömma ditt hemland, Kroatien", och att du borde komma tillbaka eftersom dina fans där saknar dig. Nu när du har ett eget liv i USA, kan du föreställa dig att flytta tillbaka till Kroatien med hela familjen? Vilket land känner du att du har starkast band till, USA eller Kroatien, och varför?

Tajči: Jag skulle vilja åka med mina barn till Kroatien och bo där ett år sen när de blir tonåringar, så att jag kan visa dem mitt land och så att de kan få lära sig lite andra saker. Men jag vet inte, när man väl lämnar sitt land är det svårt att åka tillbaka. Jag saknar mitt land; jag saknar min historia. Jag saknar mina rötter. Jag saknar att springa på en kompis och prata gamla minnen från gymnasiet, sådana som man inte har om man har flyttat iväg. Jag älskar det jag gör, och jag älskar vad USA har att erbjuda, och vad landet faktiskt har gett mig. Här finns en slags frihet som inte finns i mindre länder.

Jag kommer alltid att vara kroatiska; det spelar ingen roll hur länge jag stannar här. När jag väl kommer hem till Kroatien känns det som mitt hem, men sedan när jag kommer tillbaka till USA känns det också som mitt hem. Jag antar att man kan känna sig hemma överallt, om man bara har frid inom sig. Man saknar ställen man har varit på, och jag saknar Kroatien. Jag vill visa mina barn var jag växte upp, och parkerna där jag lekte. Detta är kanske bara någonting jag känner just nu; jag vet inte. Jag har ett bra liv, med man och barn, och jag älskar att kunna hålla på med min musik, utan några kontrakt eller förpliktelser. Jag är verkligen lycklig.

Publiceringar 11 maj • maj 2009 • kvartal 2 • vecka 20